Vägen till Kalmar

Som den där eländiga grodan sa i de (relativt) usla starwars-filmerna som kom för några år sen – how rude! Kalmar ändrar datum till 31 juli och snuvar mig på en hel träningsvecka! Inte för att jag direkt har börjat träna än, men ändå.

… något helt annat.

Efter Sundbyholm kände jag mig lite småförkyld och tränade bara lite simning och inte just nånting annat. Undan för undan gick det upp för mig att en halv ironman var en ganska dålig idé så när vi kom till Sala igår gick jag och bytte till den korta motionsdistansen, som alltså innebär en tredjedels halv IM eller 650/30/7. Jag körde samma sträcka ifjol så när som på att det då var 45 km cykel. Som vanligt lite småkyligt i vattnet, 17.5, men min nya dräkt fungerar så bra så jag frös inte alls.

Ansiktslyftning kostar inget med simmössa

Simmade nånstans mitt i fältet och tryckte på lite extra i armtagen och kom upp ur vattnet på 14:48. Min officiella (preliminära tid) var 16:59 så T1 blev alltså 2.11, klart OK. Men då var pulsen hög efteråt också. Ifjol tog jag 19:56 på samma sträcka, så tre minuter snabbare är ju inte alls illa pinkat.

Skäggapan på väg ur vattnet

Cyklingen gick på en ny bana som började åt motsatt håll jämfört med den gamla banan. Väldigt blåsigt i början men det blev bättre när man kom in på en mindre väg i skogen. Sista milen tillbaka mot Sala mosade jag i hög fart och rätt vad det var hade jag cyklat färdigt. Tiden inkl T2 blev 54:24. Nu var nog banan lite kort, så om vi säger att den var 29 km så är det ett snitt på 32 km/h. Godkänt.

Färdigcyklat.

Löpningen blev riktigt OK – satte av i ett jättetempo som jag fick sänka så fort jag kom utom synhåll. Skosnörena gick upp en gång per fot också. Det kändes skönt att det bara var 7 km, och jag betade av dem en efter en. Den sista bara swischade förbi och jag kände mig jättenöjd att komma in på 1:49:47.

Jag längst till vänster i bild

Hade inte vågat gissa någon sluttid men under löpningen såg jag att två timmar skulle gå utmärkt, och att gå under 1:50 var ju finfint. 5:29-tempo blev det på 7 km utan minsta antydan till kramp, men med två ilskna skavsår per fot. Inte världens bästa idé att springa utan strumpor – noterat till en annan gång. I fjol tog det hela 45:22 för samma 7 km, så det märks att jag har sprungit lite mer i år.

Nöjd och trött efteråt.

Att jag slarvat med träningen har sin orsak. Det är en orsak som får det här med triathlontävlingar och träning i stort att framstå som ganska futtigt och meningslöst. Vi har väl gått och anat oråd någon månad tillbaka, och i tisdags fick vi besked att min pappa diagnosticerats med cancer i bukspottkörteln, med spridning till lever och lungor. Han var med igår och tittade och jag vet att han tycker det är kul att jag håller på, han har själv alltid varit intresserad av motion och träning, löpning, cykel, skidor. Det var min pappa som inspirerade mig att börja cykla, när jag vägde hur jävla mycket som helst och inte orkade springa femhundra meter utan att vara färdig för båren.

Jag önskar att jag skulle fått bevisa för honom att jag kan klara en fullängdstriathlon men ärligt talat tror jag inte han kommer leva så länge. Det hör till saken att medan han alltid uppmuntrat mig att träna så har han samtidigt, kanske av nån slags omtanke, försökt bromsa och sagt grejer som att man måste träna i tio år innan man kan ge sig på IM, bla bla bla. Fan.

Sen blir jag jävligt förbannad på såna här vidriga sjukdomar, att det inte går att se symptomen förrän det är alldeles för sent. Jag blir förbannad att min son inte får ha sin farfar kvar. Och jag blir alldeles otroligt skitförbannad att min pappa som precis gått i pension inte får njuta av det. Helvetes jävlar så förbannad jag blir över det.

Viktor och farfar.

Igår debuterade jag på olympisk distans i Sundbyholm. Tidigare har jag ”tävlat” (deltagit är väl ett bättre ord) på diverse motionsdistanser; en sprint (Djurgården, tror det var sista året den tävlingen gick), nån stafettsträcka här och där, en halv ironman men aldrig olympisk distans.

I vanlig ordning kom vi iväg sent. Det blir lätt så när barn och packning ska stuvas i bilen, och sen kommer man på att man behöver tanka också. Och handla picknick. Till sist var det ändå lugnt, jag hade lite marginal att hämta ut startkuvertet och packa upp grejerna. Jag kände mig helt bortkommen i växlingsområdet, det var ändå ett år sen sist. Det var nästan märkligt att ha tid på sig att dra på våtdräkten – en sedvanligt ”kreativ” mätning gav 20.7 graders vattentemperatur, så det var ok att använda den.

Jag ställde mig långt bak, eftersom jag simmar uselt, och det var riktigt skönt att få slänga sig i vattnet eftersom vi fått stå några minuter i fållan innan – någon intill mig skojade om att vi var som en skock grisar på väg till slakt. Tyckte det gick hyfsat att simma – första varvet något under 17 minuter – sa jag att jag simmar sakta? Andra gick på strax över 18 – rätt jämnt ändå.

Varvar på simningen

Tog det rätt lugnt på vägen upp, för jag har gjort misstaget att springa för fullt tidigare, med pulsen på 180 som resultat. Det var ju gott om plats i växlingsområdet och inte ett dugg svårt att hitta cykeln. Väl uppe på sadeln märkte jag vad jag hade missat – att lägga i rätt växel. Hade stora klingan och nånstans mitt på kassetten bak. Och med den jädra 56:an jag har som storklinga så var det tuuuuungt. Pinsamt.

Till sist fick jag väl fason på växeln och kunde börja trampa som folk. Uppförsbacke i början, försökte ta det hyfsat lugnt tills det planade ut och då kom motvinden istället. Det blåste mycket mer än jag uppfattat innan start, och det gjorde att varje varv blev av typen uppför+motvind följt av nedför+medvind. Har inte laddat in pulskurvan än men jag misstänker att det kommer synas rätt tydligt.

Varvning på cykel

Första tre varven gick rätt bra, på det fjärde började jag få ont i ryggen men inte värre än att det gick över av att stå några sekunder emellanåt. På cyklingen hade jag flera gånger lagt märke till Karin vars blogg jag följt ett tag, hon låg strax före mig vid varje vändpunkt och jag tänkte att jag skulle försöka cykla ifatt men det var fullständigt omöjligt. Började känna mig lite krokig på slutet och tog det lugnt. Ärligt talat var jag ganska less på cyklandet i den eländiga vinden och längtade tills jag skulle slippa hojen – och jag som ändå har cykeln som min klart starkaste gren! 1:24 tog det tydligen, om jag tolkar mina varvtider i klockan korrekt.

Skönt att få kliva av.

Växlingen till löpning gick fint, hade satt ut skor+strumpor bra så det var bara att kliva i. Jag blev nästan lite förvånad att det gick så fint att springa – lite krampkänningar hade jag men det var bara att mala på, har ju lärt mig att det går över och det är bäst att vara i rörelse. Jag drack en halv mugg vatten varje gång jag passerade drickastationen, och fick en liten flaska cola av min fru vid den privata langningssträckan. Gott med riktig cola nu, jag glömmer aldrig hur snuskig colan var  som man fick på Stockholm Marathon.

Till min förvåning kom jag ikapp Karin rätt fort, sen sprang vi förbi varandra flera gånger och mot slutet, när jag var lite krokig igen, så kom hon ifatt och peppade mig att hänga på. Tror vi sprang sista 2.5 ihop och snackade, jag berättade att jag var bloggläsare osv. Kul! Fast jag måste säga att det känns underligt att träffa folk som man tycker sig ”känna” fast man inte träffat dem, bara läst om – men trevligt!

På sista rakan in mot mål höjde vi farten, men jag hade inte krutet att vinna spurten. 1:00:08 blev löptiden.

Jag hade sneglat på klockan efter den sista vändningen ute på udden och hade då tvivlat på att kunna komma under 3:00 totalt, men i mål såg jag att det faktiskt hade hållit: 2:59:40 såg jag senare på resultatlistan på plats. Det är ju rätt lång tid men vad gör man? Jag var jättenöjd ändå, glad att det hade känts rätt bra hela vägen. Hängde kvar en stund och pratade med klubbkompisar och åt och drack en del, sen åkte vi hemåt.

Nu när man ser resultaten (som sent omsider kom upp på nätet mellan kl 23 och 23:30 söndag kväll, tävlingen var ju på lördagen), så det extra illa ut när jag står med (sist) i H35, jag borde nog jämföra mig mer med herrmotionärerna och där var det 4-5 stycken över tre timmar. Det är väl bara att applicera JFT (Just Fucking Train) till nästa år. Eller så bryr man sig inte. Jag hade en rolig dag. Distansen, som jag alltså inte provat förut, den gillade jag rätt bra. På en sprint tycker jag knappt man hinner komma igång, halv IM är rätt långt men olympisk kändes ganska lagom.

Min son i startfållan. Vart tog pappa vägen??

Inspirerad av Håkan så anmälde jag mig till ½ IM i Sala den 29 augusti. Ifjol körde jag den korta motionsklassen (0.63/45/7) men i år blir det fulla distansen. Jag har sprungit nästan oändligt mycket mer sen nyår i år än vad jag hade gjort förra året så det ska nog gå hyfsat.

Måste bara börja simma lite mer frekvent. Eller duscha lite oftare kanske.

Kortfattat: fan vad långt det var.

Den långa versionen kommer här.

Vaknade 6.30 och åt en stadig frukost bestående av omelett med bacon, fil med flingor+ frukt och ett par mackor. En kopp kaffe fick avrunda. Gick vid 7.45 mot 55:ans pizzeria där jag skulle möta upp Jonas för vidare promenad mot centralen. Det kändes redan vid åttatiden att det skulle bli envarm dag.

Jag köpte min biljett och medan jag väntade utanför pressbyrån där J stod i kö för kaffe+kanelbulle råkade jag höra ett par tjejer i kanske tidig gymnasieålder konversera:

- Varför är det så mycket folk idag?

- Jomen det är Stockholm Marathon.

- Vad är det för nåt?

- Ööh. Det är typ som Vårruset. Fast mycket längre!

Jo jag tackar.

Med både dessa skolklasser och maratonlöpare på plats trodde vi att vi skulle få stå hela vägen men det var inga problem. Framme i Stockholm krånglade vi oss förbi en miljard pensionärer som parkerat sig precis utanför ingångsdörrarna i väntan på sitt chartertåg (!) till Tällberg. Tunnelbana till Stadion och direkt till nummerlappsuthämtningen.

Vi hängde där en stund och fingrade på sjukt lätta Asics DS Racer, en sko jag aldrig kommer kunna använda utan risk för livslånga men. Sen gick vi neråt stan till – fast inte långt, bara en bit ner på Sturegatan. Raskt stötte vi på ett pasta/pizzahak som bjöd ut 3-4 olika pastarätter för 69 kronor. Vi gick in och hojtade vår beställning och fick maten på några minuter. Smaklöst och trist men det fick duga. Jag höll på att smälla av när jag gick till kassan för att betala. Då kostade det helt plötsligt 85 kronor. Jag försökte att inte brusa upp direkt och frågade varifrån han fick 85 kronor. Det skulle tydligen vara 69 kronor för dagens lunch på mån-fre och när jag stod på mig om att skylten på gatan säger 69 kronor oavsett veckodag så gav han sig till sist. Tydligen stod det 85 kronor på menyn som var tejpad på disken. Idioter. De försökte samma bluff på Jonas när han gick till kassan…

Lätt irriterade gick vi till ett fik och tog en sista kopp kaffe. Det var en ryss som jobbade där.

Efter ett snabbt apoteksbesök gick vi tillbaka upp för Sturegatan och in på ÖIP. Bytte om i tältet, lite toabesök, lämnade värdesaker och klädsäcken och sen började klockan gå mot 13:30 så vi ställde oss i kön till startgrupp F. På vägen tog vi ett kisstopp i skogen och sen var vi strax uppe på Lidingövägen. Det kändes som om vi var utomlands för överallt verkade det stå finländare, tyskar och annat exotiskt folk. När startskottet gick hände ingenting. Sen hände ingenting. Sen började vi gå och när vi nådde startlinjen 7-8 minuter över 14 så var det precis så man kunde börja jogga. Då hade vi redan kommit ifrån varandra för länge sen och jag skulle inte se Jonas på ett bra tag.

Jag tog högra sidan av Valhallavägen vilket helt klart var ett smart drag. Det såg jättetrångt ut på vänstra halvan men jag hade inga problem alls att springa där jag var. På första vätskestationen var det kaos – det fanns varken vatten eller muggar framme och lite onödigt irriterad över detta fortsatte jag. Det var ju bara efter ett par km och lite till skulle jag väl klara utan dryck. På Lindarängsvägen blev det tjockt med folk. Det var väl egentligen bara bra att farten hölls nere men det var lite störande just då.

Jag hade väl drömt om att göra nåt i stil med 4.30 – 4.45 men jag kände tidigt att det inte var att tänka på. Km-tiderna låg långt över 6.30 redan i början, delvis pga trängseln men även värmen. Jag drack oftast en mugg sportdryck och en vatten vid alla stationer, ibland två muggar vatten. Blötte keps+svamp vigoröst.

När vi var tillbaka i stan på Strandvägen gjorde jag som nästan alla andra – sprang i gruset i mitten, allt för att få lite skugga. Vid Slottet kändes det ganska bra, Söder Mälarstrand gick väl hyggligt och sen gick jag uppför backen till Västerbron. Själva bron sprang jag det mesta av. Tycker inte den var så farlig, inte denna första gång i alla fall.

På Odengatan fick jag stanna vid sjukvården och få ett plåster på höger fot. Eftersom mina Asics Noosa har skumma hål i sulan så blir det extra blött i dem när man passerar de slabbiga vätskestationerna och strumporna var rätt blöta, så det hade börjat slitas bort gammal hud. Efter det hade jag inga fler problem med den foten.

Överhuvudtaget kändes det skapligt första varvet men efter varvningen började jag känna naturbehoven ge sig till känna. Och då pratar vi inte om ettan. Det var riktigt illa, jag sprang och letade efter folk som jag skulle kunna tigga papper av men hittade ingen jag vågade fråga så det var inte förrän efter vägen över Gärdet som jag kom till en vätskestation med toaletter. Väl investerade minuter. Senare skulle jag bli tvungen att stanna för toabesök igen – inget att säga om det, måste man så måste man. Jag är inte av Mikael Ekvall-typen (googla om ni inte vet vad det innebär).

Efter 31-32 km började det bli riktigt tungt. Jag gick mer och mer kring vätskestationerna, det var motigt att hålla farten uppe och ibland hade jag hemskt ont i höger knä. Jag är känslig där för ojämnt underlag – det räcker med små asfaltsbulor för att det ska smärta, men bara det blir plant så går det över. Söder Mälarstrand var en pina i solen, där kände jag mig riktigt låg och gick nästan hela vägen, och även upp till krönet på Västerbron. Men det var skönt att komma upp i luften igen, vinden svalkade en del där uppe. ”Sprang” sen så mycket jag förmådde eftersom jag av någon anledning började bli rädd för stopptiderna. Jag hade några klockslag i huvudet men inte var repen skulle dras. I verkligheten var jag rätt långt från repen hela tiden men det var störande att grubbla på där och då.

Efter passagen förbi Centralen började det kännas riktigt säkert att det här ändå skulle gå i lås. Jag hade för länge sen insett att det skulle ta över fem timmar, men det gav jag fan i. Det var bara att bita ihop och försöka jogga så mycket som möjligt. Så här på slutet kände jag mig lite frusen och var inte så sugen på att gå genom duscharna längre. Det började kännas äckligt med sportdrycken – och vilket antiklimax coladrycken vid Stadshuset hade varit en stund tidigare! Smakade gammal utspädd Cuba-Cola, när jag var så sugen på riktig söt cola.

Längs Odengatan var det bara att streta på, och jag bestämde mig för att försöka springa så mycket som möjligt de sista kilometrarna. Det gjorde jag också, den sista 1-1.5 km ”sprang” jag hela vägen. Uppför den sista uppförsbacken (Sturegatan?) började jag fatta att jag faktiskt tagit mig runt mitt första maraton, låt vara i låg fart men ändå. På sista snutten utanför Stadion försökte jag öka lite, men ändå spara så jag skulle kunna springa hela vägen utan kramp på banan. Där inne sprang jag om massor med folk och det vara bara två som sprang om mig.

När jag gick i mål stoppade jag min klocka på 5:17:53 – officiellt fick jag en sekund längre tid. Just då kändes det märkvärdigt tomt – jag hade gärna velat ”känna” mer inför att ha klarat ett maratonlopp. Jag gick direkt ut, tog vattenflaskan och gick på ömmande fötter ner till ÖIP. När jag kom ner till stället där de tar av chipet såg jag Jonas. Han hade sprungit strax över två minuter snabbare – vad märkligt det kan vara. Vi måste ha varit rätt nära många gånger. Med tanke på de problem han haft med smärtande benhinnor så kändes det väldigt kul att se att han tagit sig runt.

Vi säckade ihop inne på konstgräsplanen och låg bara och pustade en stund, sen gick vi och hämtade våra saker och jag ringde hem till Anna och sen till farsan som hade kommit med bil för att hämta oss. Jag hade faktiskt sett honom utanför Stadion men då ville jag inte stanna ens för en sekund.

Jag har egentligen inga synpunkter på tiden. Det är mycket långsammare än jag hade hoppats, men det finns massor av skäl. Jag fick plantar fasciit i januari, låt vara en mild sådan, men jag kom av mig med träningen. Sen var jag förkyld under våren och en massa andra saker tog mycket energi och tid från träningen. Att jag sen latade mig de sista två veckorna och hade lite halsont tisdag-onsdag samma vecka som loppet gick, det var väl spiken i kistan. Den allra största boven är ändå att jag sprungit alldeles för få riktigt långa långpass, bara ett som var 30 km och nästan ingenting i sådan värme som det var under loppet.

På pluskontot: jag hade aldrig några allvarliga tankar på att ge upp. Kanske var grubblandet över stopptiderna ett omedvetet sätt att få anledning att bryta – om nån hade sagt till mig att jag var nära ett rep kanske jag hade gett fan i alltihopa snarare än att kämpa vidare.

Hursomhelst, det har varit en rolig resa hit fram och det känns väldigt bra att faktiskt ha klarat sig igenom loppet. Sen har jag ju gott om utrymme för många hyfsningar av mitt personbästa på maraton framöver. Faktum är att jag aldrig tänkte ”aldrig mer”, inte ens när det var som jobbigast – det var bara att nyktert konstatera att med de svaga förberedelserna så blir det inte bättre än så här.

Något annat att jobba på är vikten. Jag väger fortfarande för mycket – hade ju hoppats kunna väga 85 vid start men dålig kostdisciplin har gjort att jag fortfarande ligger något under 90.

Slutligen – maraton är jäkligt långt. Nu vet jag precis hur långt. Och jag vet åtminstone vilken slags form jag inte vill vara i när man ska värma upp med 3860 m simning och 180 km cykel innan man får börja springa. Det är tur att jag siktar på nästa år…

Jodå, jag tog mig runt. Låångsamt. Men det ger jag själva fan i. Det känns som en seger att ta sig runt 42 km i 25-26 graders värme när man inte tränat i värme på ett år.

Mer utförlig LR (löprapport) kommer inom kort.

Ja, faktiskt, litegrann.

Det är min första maratonstart. Det är dessutom första gången på flera år jag startar i nåt större evenemang. Sist jag var med i nåt av liknande magnitud var Öppet Spår 2007 – och det är ändå mycket mindre i antal deltagare.

Men det är inget att göra. Väskan och dess innehåll ligger på bordet och ska bara packas ihop. Några små virtuella kom-ihåg-lappar ska in i telefonen.

Det kan hända att jag twittrar lite fram till start.

Jag har startnummer 11298 om nån orkar bry sig om sånt. Jonas har 11387.

God natt!

Vaknar utsövd. Halsen känns bra. Det blir maraton imorgon!

Uppladdningen har ju varit bedrövlig när det enda jag kunnat göra är oroa mig för att inte kunna springa. Skit i det.

Idag blir det packning. Ska nog köpa ett par nya strumpor också. Jag vet vilka som funkar – till och med när de är splitternya.

55:00.71 på 9.6 km med en riktigt jävlig uppförsbacke.

Strålande sol men lite kallare än jag trodde det skulle bli. Termometern i bilen visade -11 som lägst men det steg lite när vi kom fram till Norberg, så kanske var det 6-7 minus under loppet. Egentligen inget problem, jag blir fort varm och efter ett tag brukar t.o.m handskarna åka av. 

Öppnade nog lite för fort för Jonas kom ifatt runt 7 km och sen hade jag inget kvar att svara med.