Vägen till Kalmar

Häromdan hade jag lite ont ”ovanför vristen”. Nu har skiten flyttat ned strax under istället och det gör skitont. Inte riktigt som hälsporren jag hade för ett år sen, det här gör mer ont när jag belastar själva leden, framåt eller bakåt spelar ingen roll.

Mycket märkligt att det kommer sånt här när man inte ens tränar. Visste jag inte bättre skulle jag skylla på att latmasken biter mig. Var är min Voltarentub?

Egentligen gillar jag inte att varken läsa eller skriva gnällinlägg men det har känts rätt uselt på sista tiden. Jag har haft någon slags falsk förkylning, en sån där åkomma som inte kan bestämma sig om den ska bryta ut eller gå över. Aldrig feber, bara lite slumpmässigt halsont och en diffus trötthetskänsla. Har inte varit ett dugg sugen att träna senaste veckorna.

Vi har varit borta på en liten minisemester, vilket är lite tveeggat för mig. Skönt att se lite nya miljöer, men man sover sämre och äter både dåligt och dyrt. Som tur var hade vi hyrt en stuga så det gick att laga åtminstone vissa måltider själv. Hursomhelst, vi var i Varberg lördag till tisdag och jag måste säga att Varberg har potential för bra träning. Simma i havet, springa på stranden och säkert finns det fina vägar att cykla på också. Och vilka backar man kan hitta! Vi körde till Ullared en av dagarna, och jag trodde ju aldrig att det skulle vara så kuperat. Visserligen en smal väg utan vägren, men jädrar så backigt det var.

Annat elände, som ändå är hanterbart just nu, är förstås min pappas sjukdom. Han har börjat ta cellgifter mot cancern, nu inne på fjärde eller om det är femte veckan av de första nio, och hans lever- och blodvärden börjar ser riktigt bra ut. Hoppas att det håller i sig länge. Men när man fick lite respit på den fronten så får man istället veta att min faster fått diagnosen ALS. Är det inte det ena så är det det andra och when it rains, it pours. Ni vet.

Tänker ändå satsa mot IM-debut nästa år. Än är jag inte panikslagen över att inte ha kommit igång med grundträningen på allvar.

Hela familjen är sjuk. Mamma och pappa snorar och har ont i halsen men värst är det för lillkillen (14½ mån) där man inte kunde utesluta lunginflammation. Medicin har köpts för det och jag höll på att slå sönder flaskan även denna gång.

Vid jul hade Viktor halsfluss och fick penicillin utskrivet. Jag cyklade då till apoteket och köpte ut den lilla flaskan och hängde påsen i änden av bockstyret medan jag skulle sätta på hjälmen. Kras. Fick gå tillbaka och be om en ny, vilket jag fick, gratis – tack för det. De kostar visserligen bara 95 kronor, men snällt var det ändå. 

Den här gången åkte vi bil men när vi skulle in därhemma hade jag så mycket skit i händerna att jag tyckte jag kunde släppa lite grejer – apotekspåsen blev tyvärr en av dem. Lyckades dock sparka påsen så att den inte träffade marken fullt så hårt och den här gången höll flaskan. 

På pluskontot finns att jag ändå sprungit lite (förra veckan) och fötterna känns rätt bra. Har fått mina gjutna inlägg justerade för skavsårsproblemet och även fått nedslipat lite mitt under höger inlägg där det tryckte för mycket. Har inte heller gått upp nämnvärt i vikt trots slarvig kostföring (ost, mmm!) och när jag mätte mig på barnakuten imorse så såg det ut som om jag skulle kunna vara 1 á 2 cm längre än jag hittills trott. Mätverktyget var visserligen lite glappt men jag försökte vara noggrann. 

Om vi nu bara kunde få lite sämre väder också så man slapp känna sig så eländig över att sitta inne och uggla…

Jorå så att.. jag har degat ner mig lite och sprang endast 9 km förra veckan, men det känns ändå rätt vettigt med den skadade foten. Det positiva är att foten känns rätt bra även efter att jag sprungit på den. Har passat på att känna mig lite förkyld också, det är lika bra att ta allt på en gång. Jag får mina personligt utformade inlägg på torsdag – blir spännande.

Mirakulöst nog har jag hållit mig på rätt sida viktgränsen trots en del alkohol och ostätande(!). Om knappt två veckor ska jag på en liten långhelgsresa och dit jag ska lär det bli svårt att hålla koll på kalorierna. Tvekar därför om jag ska börja räkna kaloriintag nu eller när jag kommer hem igen. Tydligen går det ju rätt bra ändå att inte förhäva sig och äta för mycket. 

Som vanligt gör jag små försiktiga ansatser att gå upp tidigt för att kunna simma och imorgon bitti blir inget undantag. Simgruppen som jag tänkt vara med i tränar tisdag morgon och det vore väl fan om jag inte skulle kunna ha den självdisciplinen att vakna när klockan ringer. Jag skulle behöva en sån där väckarklocka som verkligen tvingar en att gå upp. Eller en mat-och-sovklocka som jag skulle följa lika slaviskt som Skalman gör.