Kortfattat: fan vad långt det var.
Den långa versionen kommer här.
Vaknade 6.30 och åt en stadig frukost bestående av omelett med bacon, fil med flingor+ frukt och ett par mackor. En kopp kaffe fick avrunda. Gick vid 7.45 mot 55:ans pizzeria där jag skulle möta upp Jonas för vidare promenad mot centralen. Det kändes redan vid åttatiden att det skulle bli envarm dag.
Jag köpte min biljett och medan jag väntade utanför pressbyrån där J stod i kö för kaffe+kanelbulle råkade jag höra ett par tjejer i kanske tidig gymnasieålder konversera:
- Varför är det så mycket folk idag?
- Jomen det är Stockholm Marathon.
- Vad är det för nåt?
- Ööh. Det är typ som Vårruset. Fast mycket längre!
Jo jag tackar.
Med både dessa skolklasser och maratonlöpare på plats trodde vi att vi skulle få stå hela vägen men det var inga problem. Framme i Stockholm krånglade vi oss förbi en miljard pensionärer som parkerat sig precis utanför ingångsdörrarna i väntan på sitt chartertåg (!) till Tällberg. Tunnelbana till Stadion och direkt till nummerlappsuthämtningen.
Vi hängde där en stund och fingrade på sjukt lätta Asics DS Racer, en sko jag aldrig kommer kunna använda utan risk för livslånga men. Sen gick vi neråt stan till – fast inte långt, bara en bit ner på Sturegatan. Raskt stötte vi på ett pasta/pizzahak som bjöd ut 3-4 olika pastarätter för 69 kronor. Vi gick in och hojtade vår beställning och fick maten på några minuter. Smaklöst och trist men det fick duga. Jag höll på att smälla av när jag gick till kassan för att betala. Då kostade det helt plötsligt 85 kronor. Jag försökte att inte brusa upp direkt och frågade varifrån han fick 85 kronor. Det skulle tydligen vara 69 kronor för dagens lunch på mån-fre och när jag stod på mig om att skylten på gatan säger 69 kronor oavsett veckodag så gav han sig till sist. Tydligen stod det 85 kronor på menyn som var tejpad på disken. Idioter. De försökte samma bluff på Jonas när han gick till kassan…
Lätt irriterade gick vi till ett fik och tog en sista kopp kaffe. Det var en ryss som jobbade där.
Efter ett snabbt apoteksbesök gick vi tillbaka upp för Sturegatan och in på ÖIP. Bytte om i tältet, lite toabesök, lämnade värdesaker och klädsäcken och sen började klockan gå mot 13:30 så vi ställde oss i kön till startgrupp F. På vägen tog vi ett kisstopp i skogen och sen var vi strax uppe på Lidingövägen. Det kändes som om vi var utomlands för överallt verkade det stå finländare, tyskar och annat exotiskt folk. När startskottet gick hände ingenting. Sen hände ingenting. Sen började vi gå och när vi nådde startlinjen 7-8 minuter över 14 så var det precis så man kunde börja jogga. Då hade vi redan kommit ifrån varandra för länge sen och jag skulle inte se Jonas på ett bra tag.
Jag tog högra sidan av Valhallavägen vilket helt klart var ett smart drag. Det såg jättetrångt ut på vänstra halvan men jag hade inga problem alls att springa där jag var. På första vätskestationen var det kaos – det fanns varken vatten eller muggar framme och lite onödigt irriterad över detta fortsatte jag. Det var ju bara efter ett par km och lite till skulle jag väl klara utan dryck. På Lindarängsvägen blev det tjockt med folk. Det var väl egentligen bara bra att farten hölls nere men det var lite störande just då.
Jag hade väl drömt om att göra nåt i stil med 4.30 – 4.45 men jag kände tidigt att det inte var att tänka på. Km-tiderna låg långt över 6.30 redan i början, delvis pga trängseln men även värmen. Jag drack oftast en mugg sportdryck och en vatten vid alla stationer, ibland två muggar vatten. Blötte keps+svamp vigoröst.
När vi var tillbaka i stan på Strandvägen gjorde jag som nästan alla andra – sprang i gruset i mitten, allt för att få lite skugga. Vid Slottet kändes det ganska bra, Söder Mälarstrand gick väl hyggligt och sen gick jag uppför backen till Västerbron. Själva bron sprang jag det mesta av. Tycker inte den var så farlig, inte denna första gång i alla fall.
På Odengatan fick jag stanna vid sjukvården och få ett plåster på höger fot. Eftersom mina Asics Noosa har skumma hål i sulan så blir det extra blött i dem när man passerar de slabbiga vätskestationerna och strumporna var rätt blöta, så det hade börjat slitas bort gammal hud. Efter det hade jag inga fler problem med den foten.
Överhuvudtaget kändes det skapligt första varvet men efter varvningen började jag känna naturbehoven ge sig till känna. Och då pratar vi inte om ettan. Det var riktigt illa, jag sprang och letade efter folk som jag skulle kunna tigga papper av men hittade ingen jag vågade fråga så det var inte förrän efter vägen över Gärdet som jag kom till en vätskestation med toaletter. Väl investerade minuter. Senare skulle jag bli tvungen att stanna för toabesök igen – inget att säga om det, måste man så måste man. Jag är inte av Mikael Ekvall-typen (googla om ni inte vet vad det innebär).
Efter 31-32 km började det bli riktigt tungt. Jag gick mer och mer kring vätskestationerna, det var motigt att hålla farten uppe och ibland hade jag hemskt ont i höger knä. Jag är känslig där för ojämnt underlag – det räcker med små asfaltsbulor för att det ska smärta, men bara det blir plant så går det över. Söder Mälarstrand var en pina i solen, där kände jag mig riktigt låg och gick nästan hela vägen, och även upp till krönet på Västerbron. Men det var skönt att komma upp i luften igen, vinden svalkade en del där uppe. ”Sprang” sen så mycket jag förmådde eftersom jag av någon anledning började bli rädd för stopptiderna. Jag hade några klockslag i huvudet men inte var repen skulle dras. I verkligheten var jag rätt långt från repen hela tiden men det var störande att grubbla på där och då.
Efter passagen förbi Centralen började det kännas riktigt säkert att det här ändå skulle gå i lås. Jag hade för länge sen insett att det skulle ta över fem timmar, men det gav jag fan i. Det var bara att bita ihop och försöka jogga så mycket som möjligt. Så här på slutet kände jag mig lite frusen och var inte så sugen på att gå genom duscharna längre. Det började kännas äckligt med sportdrycken – och vilket antiklimax coladrycken vid Stadshuset hade varit en stund tidigare! Smakade gammal utspädd Cuba-Cola, när jag var så sugen på riktig söt cola.
Längs Odengatan var det bara att streta på, och jag bestämde mig för att försöka springa så mycket som möjligt de sista kilometrarna. Det gjorde jag också, den sista 1-1.5 km ”sprang” jag hela vägen. Uppför den sista uppförsbacken (Sturegatan?) började jag fatta att jag faktiskt tagit mig runt mitt första maraton, låt vara i låg fart men ändå. På sista snutten utanför Stadion försökte jag öka lite, men ändå spara så jag skulle kunna springa hela vägen utan kramp på banan. Där inne sprang jag om massor med folk och det vara bara två som sprang om mig.
När jag gick i mål stoppade jag min klocka på 5:17:53 – officiellt fick jag en sekund längre tid. Just då kändes det märkvärdigt tomt – jag hade gärna velat ”känna” mer inför att ha klarat ett maratonlopp. Jag gick direkt ut, tog vattenflaskan och gick på ömmande fötter ner till ÖIP. När jag kom ner till stället där de tar av chipet såg jag Jonas. Han hade sprungit strax över två minuter snabbare – vad märkligt det kan vara. Vi måste ha varit rätt nära många gånger. Med tanke på de problem han haft med smärtande benhinnor så kändes det väldigt kul att se att han tagit sig runt.
Vi säckade ihop inne på konstgräsplanen och låg bara och pustade en stund, sen gick vi och hämtade våra saker och jag ringde hem till Anna och sen till farsan som hade kommit med bil för att hämta oss. Jag hade faktiskt sett honom utanför Stadion men då ville jag inte stanna ens för en sekund.
Jag har egentligen inga synpunkter på tiden. Det är mycket långsammare än jag hade hoppats, men det finns massor av skäl. Jag fick plantar fasciit i januari, låt vara en mild sådan, men jag kom av mig med träningen. Sen var jag förkyld under våren och en massa andra saker tog mycket energi och tid från träningen. Att jag sen latade mig de sista två veckorna och hade lite halsont tisdag-onsdag samma vecka som loppet gick, det var väl spiken i kistan. Den allra största boven är ändå att jag sprungit alldeles för få riktigt långa långpass, bara ett som var 30 km och nästan ingenting i sådan värme som det var under loppet.
På pluskontot: jag hade aldrig några allvarliga tankar på att ge upp. Kanske var grubblandet över stopptiderna ett omedvetet sätt att få anledning att bryta – om nån hade sagt till mig att jag var nära ett rep kanske jag hade gett fan i alltihopa snarare än att kämpa vidare.
Hursomhelst, det har varit en rolig resa hit fram och det känns väldigt bra att faktiskt ha klarat sig igenom loppet. Sen har jag ju gott om utrymme för många hyfsningar av mitt personbästa på maraton framöver. Faktum är att jag aldrig tänkte ”aldrig mer”, inte ens när det var som jobbigast – det var bara att nyktert konstatera att med de svaga förberedelserna så blir det inte bättre än så här.
Något annat att jobba på är vikten. Jag väger fortfarande för mycket – hade ju hoppats kunna väga 85 vid start men dålig kostdisciplin har gjort att jag fortfarande ligger något under 90.
Slutligen – maraton är jäkligt långt. Nu vet jag precis hur långt. Och jag vet åtminstone vilken slags form jag inte vill vara i när man ska värma upp med 3860 m simning och 180 km cykel innan man får börja springa. Det är tur att jag siktar på nästa år…