Vägen till Kalmar

… något helt annat.

Efter Sundbyholm kände jag mig lite småförkyld och tränade bara lite simning och inte just nånting annat. Undan för undan gick det upp för mig att en halv ironman var en ganska dålig idé så när vi kom till Sala igår gick jag och bytte till den korta motionsdistansen, som alltså innebär en tredjedels halv IM eller 650/30/7. Jag körde samma sträcka ifjol så när som på att det då var 45 km cykel. Som vanligt lite småkyligt i vattnet, 17.5, men min nya dräkt fungerar så bra så jag frös inte alls.

Ansiktslyftning kostar inget med simmössa

Simmade nånstans mitt i fältet och tryckte på lite extra i armtagen och kom upp ur vattnet på 14:48. Min officiella (preliminära tid) var 16:59 så T1 blev alltså 2.11, klart OK. Men då var pulsen hög efteråt också. Ifjol tog jag 19:56 på samma sträcka, så tre minuter snabbare är ju inte alls illa pinkat.

Skäggapan på väg ur vattnet

Cyklingen gick på en ny bana som började åt motsatt håll jämfört med den gamla banan. Väldigt blåsigt i början men det blev bättre när man kom in på en mindre väg i skogen. Sista milen tillbaka mot Sala mosade jag i hög fart och rätt vad det var hade jag cyklat färdigt. Tiden inkl T2 blev 54:24. Nu var nog banan lite kort, så om vi säger att den var 29 km så är det ett snitt på 32 km/h. Godkänt.

Färdigcyklat.

Löpningen blev riktigt OK – satte av i ett jättetempo som jag fick sänka så fort jag kom utom synhåll. Skosnörena gick upp en gång per fot också. Det kändes skönt att det bara var 7 km, och jag betade av dem en efter en. Den sista bara swischade förbi och jag kände mig jättenöjd att komma in på 1:49:47.

Jag längst till vänster i bild

Hade inte vågat gissa någon sluttid men under löpningen såg jag att två timmar skulle gå utmärkt, och att gå under 1:50 var ju finfint. 5:29-tempo blev det på 7 km utan minsta antydan till kramp, men med två ilskna skavsår per fot. Inte världens bästa idé att springa utan strumpor – noterat till en annan gång. I fjol tog det hela 45:22 för samma 7 km, så det märks att jag har sprungit lite mer i år.

Nöjd och trött efteråt.

Att jag slarvat med träningen har sin orsak. Det är en orsak som får det här med triathlontävlingar och träning i stort att framstå som ganska futtigt och meningslöst. Vi har väl gått och anat oråd någon månad tillbaka, och i tisdags fick vi besked att min pappa diagnosticerats med cancer i bukspottkörteln, med spridning till lever och lungor. Han var med igår och tittade och jag vet att han tycker det är kul att jag håller på, han har själv alltid varit intresserad av motion och träning, löpning, cykel, skidor. Det var min pappa som inspirerade mig att börja cykla, när jag vägde hur jävla mycket som helst och inte orkade springa femhundra meter utan att vara färdig för båren.

Jag önskar att jag skulle fått bevisa för honom att jag kan klara en fullängdstriathlon men ärligt talat tror jag inte han kommer leva så länge. Det hör till saken att medan han alltid uppmuntrat mig att träna så har han samtidigt, kanske av nån slags omtanke, försökt bromsa och sagt grejer som att man måste träna i tio år innan man kan ge sig på IM, bla bla bla. Fan.

Sen blir jag jävligt förbannad på såna här vidriga sjukdomar, att det inte går att se symptomen förrän det är alldeles för sent. Jag blir förbannad att min son inte får ha sin farfar kvar. Och jag blir alldeles otroligt skitförbannad att min pappa som precis gått i pension inte får njuta av det. Helvetes jävlar så förbannad jag blir över det.

Viktor och farfar.

Igår debuterade jag på olympisk distans i Sundbyholm. Tidigare har jag ”tävlat” (deltagit är väl ett bättre ord) på diverse motionsdistanser; en sprint (Djurgården, tror det var sista året den tävlingen gick), nån stafettsträcka här och där, en halv ironman men aldrig olympisk distans.

I vanlig ordning kom vi iväg sent. Det blir lätt så när barn och packning ska stuvas i bilen, och sen kommer man på att man behöver tanka också. Och handla picknick. Till sist var det ändå lugnt, jag hade lite marginal att hämta ut startkuvertet och packa upp grejerna. Jag kände mig helt bortkommen i växlingsområdet, det var ändå ett år sen sist. Det var nästan märkligt att ha tid på sig att dra på våtdräkten – en sedvanligt ”kreativ” mätning gav 20.7 graders vattentemperatur, så det var ok att använda den.

Jag ställde mig långt bak, eftersom jag simmar uselt, och det var riktigt skönt att få slänga sig i vattnet eftersom vi fått stå några minuter i fållan innan – någon intill mig skojade om att vi var som en skock grisar på väg till slakt. Tyckte det gick hyfsat att simma – första varvet något under 17 minuter – sa jag att jag simmar sakta? Andra gick på strax över 18 – rätt jämnt ändå.

Varvar på simningen

Tog det rätt lugnt på vägen upp, för jag har gjort misstaget att springa för fullt tidigare, med pulsen på 180 som resultat. Det var ju gott om plats i växlingsområdet och inte ett dugg svårt att hitta cykeln. Väl uppe på sadeln märkte jag vad jag hade missat – att lägga i rätt växel. Hade stora klingan och nånstans mitt på kassetten bak. Och med den jädra 56:an jag har som storklinga så var det tuuuuungt. Pinsamt.

Till sist fick jag väl fason på växeln och kunde börja trampa som folk. Uppförsbacke i början, försökte ta det hyfsat lugnt tills det planade ut och då kom motvinden istället. Det blåste mycket mer än jag uppfattat innan start, och det gjorde att varje varv blev av typen uppför+motvind följt av nedför+medvind. Har inte laddat in pulskurvan än men jag misstänker att det kommer synas rätt tydligt.

Varvning på cykel

Första tre varven gick rätt bra, på det fjärde började jag få ont i ryggen men inte värre än att det gick över av att stå några sekunder emellanåt. På cyklingen hade jag flera gånger lagt märke till Karin vars blogg jag följt ett tag, hon låg strax före mig vid varje vändpunkt och jag tänkte att jag skulle försöka cykla ifatt men det var fullständigt omöjligt. Började känna mig lite krokig på slutet och tog det lugnt. Ärligt talat var jag ganska less på cyklandet i den eländiga vinden och längtade tills jag skulle slippa hojen – och jag som ändå har cykeln som min klart starkaste gren! 1:24 tog det tydligen, om jag tolkar mina varvtider i klockan korrekt.

Skönt att få kliva av.

Växlingen till löpning gick fint, hade satt ut skor+strumpor bra så det var bara att kliva i. Jag blev nästan lite förvånad att det gick så fint att springa – lite krampkänningar hade jag men det var bara att mala på, har ju lärt mig att det går över och det är bäst att vara i rörelse. Jag drack en halv mugg vatten varje gång jag passerade drickastationen, och fick en liten flaska cola av min fru vid den privata langningssträckan. Gott med riktig cola nu, jag glömmer aldrig hur snuskig colan var  som man fick på Stockholm Marathon.

Till min förvåning kom jag ikapp Karin rätt fort, sen sprang vi förbi varandra flera gånger och mot slutet, när jag var lite krokig igen, så kom hon ifatt och peppade mig att hänga på. Tror vi sprang sista 2.5 ihop och snackade, jag berättade att jag var bloggläsare osv. Kul! Fast jag måste säga att det känns underligt att träffa folk som man tycker sig ”känna” fast man inte träffat dem, bara läst om – men trevligt!

På sista rakan in mot mål höjde vi farten, men jag hade inte krutet att vinna spurten. 1:00:08 blev löptiden.

Jag hade sneglat på klockan efter den sista vändningen ute på udden och hade då tvivlat på att kunna komma under 3:00 totalt, men i mål såg jag att det faktiskt hade hållit: 2:59:40 såg jag senare på resultatlistan på plats. Det är ju rätt lång tid men vad gör man? Jag var jättenöjd ändå, glad att det hade känts rätt bra hela vägen. Hängde kvar en stund och pratade med klubbkompisar och åt och drack en del, sen åkte vi hemåt.

Nu när man ser resultaten (som sent omsider kom upp på nätet mellan kl 23 och 23:30 söndag kväll, tävlingen var ju på lördagen), så det extra illa ut när jag står med (sist) i H35, jag borde nog jämföra mig mer med herrmotionärerna och där var det 4-5 stycken över tre timmar. Det är väl bara att applicera JFT (Just Fucking Train) till nästa år. Eller så bryr man sig inte. Jag hade en rolig dag. Distansen, som jag alltså inte provat förut, den gillade jag rätt bra. På en sprint tycker jag knappt man hinner komma igång, halv IM är rätt långt men olympisk kändes ganska lagom.

Min son i startfållan. Vart tog pappa vägen??