Vägen till Kalmar

Igår debuterade jag på olympisk distans i Sundbyholm. Tidigare har jag ”tävlat” (deltagit är väl ett bättre ord) på diverse motionsdistanser; en sprint (Djurgården, tror det var sista året den tävlingen gick), nån stafettsträcka här och där, en halv ironman men aldrig olympisk distans.

I vanlig ordning kom vi iväg sent. Det blir lätt så när barn och packning ska stuvas i bilen, och sen kommer man på att man behöver tanka också. Och handla picknick. Till sist var det ändå lugnt, jag hade lite marginal att hämta ut startkuvertet och packa upp grejerna. Jag kände mig helt bortkommen i växlingsområdet, det var ändå ett år sen sist. Det var nästan märkligt att ha tid på sig att dra på våtdräkten – en sedvanligt ”kreativ” mätning gav 20.7 graders vattentemperatur, så det var ok att använda den.

Jag ställde mig långt bak, eftersom jag simmar uselt, och det var riktigt skönt att få slänga sig i vattnet eftersom vi fått stå några minuter i fållan innan – någon intill mig skojade om att vi var som en skock grisar på väg till slakt. Tyckte det gick hyfsat att simma – första varvet något under 17 minuter – sa jag att jag simmar sakta? Andra gick på strax över 18 – rätt jämnt ändå.

Tog det rätt lugnt på vägen upp, för jag har gjort misstaget att springa för fullt tidigare, med pulsen på 180 som resultat. Det var ju gott om plats i växlingsområdet och inte ett dugg svårt att hitta cykeln. Väl uppe på sadeln märkte jag vad jag hade missat – att lägga i rätt växel. Hade stora klingan och nånstans mitt på kassetten bak. Och med den jädra 56:an jag har som storklinga så var det tuuuuungt. Pinsamt.

Till sist fick jag väl fason på växeln och kunde börja trampa som folk. Uppförsbacke i början, försökte ta det hyfsat lugnt tills det planade ut och då kom motvinden istället. Det blåste mycket mer än jag uppfattat innan start, och det gjorde att varje varv blev av typen uppför+motvind följt av nedför+medvind. Har inte laddat in pulskurvan än men jag misstänker att det kommer synas rätt tydligt.

Första tre varven gick rätt bra, på det fjärde började jag få ont i ryggen men inte värre än att det gick över av att stå några sekunder emellanåt. På cyklingen hade jag flera gånger lagt märke till Karin vars blogg jag följt ett tag, hon låg strax före mig vid varje vändpunkt och jag tänkte att jag skulle försöka cykla ifatt men det var fullständigt omöjligt. Började känna mig lite krokig på slutet och tog det lugnt. Ärligt talat var jag ganska less på cyklandet i den eländiga vinden och längtade tills jag skulle slippa hojen – och jag som ändå har cykeln som min klart starkaste gren! 1:24 tog det tydligen, om jag tolkar mina varvtider i klockan korrekt.

Växlingen till löpning gick fint, hade satt ut skor+strumpor bra så det var bara att kliva i. Jag blev nästan lite förvånad att det gick så fint att springa – lite krampkänningar hade jag men det var bara att mala på, har ju lärt mig att det går över och det är bäst att vara i rörelse. Jag drack en halv mugg vatten varje gång jag passerade drickastationen, och fick en liten flaska cola av min fru vid den privata langningssträckan. Gott med riktig cola nu, jag glömmer aldrig hur snuskig colan var  som man fick på Stockholm Marathon.

Till min förvåning kom jag ikapp Karin rätt fort, sen sprang vi förbi varandra flera gånger och mot slutet, när jag var lite krokig igen, så kom hon ifatt och peppade mig att hänga på. Tror vi sprang sista 2.5 ihop och snackade, jag berättade att jag var bloggläsare osv. Kul! Fast jag måste säga att det känns underligt att träffa folk som man tycker sig ”känna” fast man inte träffat dem, bara läst om – men trevligt!

På sista rakan in mot mål höjde vi farten, men jag hade inte krutet att vinna spurten. 1:00:08 blev löptiden.

Jag hade sneglat på klockan efter den sista vändningen ute på udden och hade då tvivlat på att kunna komma under 3:00 totalt, men i mål såg jag att det faktiskt hade hållit: 2:59:40 såg jag senare på resultatlistan på plats. Det är ju rätt lång tid men vad gör man? Jag var jättenöjd ändå, glad att det hade känts rätt bra hela vägen. Hängde kvar en stund och pratade med klubbkompisar och åt och drack en del, sen åkte vi hemåt.

Nu när man ser resultaten (som sent omsider kom upp på nätet mellan kl 23 och 23:30 söndag kväll, tävlingen var ju på lördagen), så det extra illa ut när jag står med (sist) i H35, jag borde nog jämföra mig mer med herrmotionärerna och där var det 4-5 stycken över tre timmar. Det är väl bara att applicera JFT (Just Fucking Train) till nästa år. Eller så bryr man sig inte. Jag hade en rolig dag. Distansen, som jag alltså inte provat förut, den gillade jag rätt bra. På en sprint tycker jag knappt man hinner komma igång, halv IM är rätt långt men olympisk kändes ganska lagom.

Detta inlägg postades den söndag, 16 augusti, 2009 kl 22:59 i kategorin Tävling. Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Du kan lämna en kommentar eller en trackback från din egen sida.