… något helt annat.
Efter Sundbyholm kände jag mig lite småförkyld och tränade bara lite simning och inte just nånting annat. Undan för undan gick det upp för mig att en halv ironman var en ganska dålig idé så när vi kom till Sala igår gick jag och bytte till den korta motionsdistansen, som alltså innebär en tredjedels halv IM eller 650/30/7. Jag körde samma sträcka ifjol så när som på att det då var 45 km cykel. Som vanligt lite småkyligt i vattnet, 17.5, men min nya dräkt fungerar så bra så jag frös inte alls.
Ansiktslyftning kostar inget med simmössa
Simmade nånstans mitt i fältet och tryckte på lite extra i armtagen och kom upp ur vattnet på 14:48. Min officiella (preliminära tid) var 16:59 så T1 blev alltså 2.11, klart OK. Men då var pulsen hög efteråt också. Ifjol tog jag 19:56 på samma sträcka, så tre minuter snabbare är ju inte alls illa pinkat.
Skäggapan på väg ur vattnet
Cyklingen gick på en ny bana som började åt motsatt håll jämfört med den gamla banan. Väldigt blåsigt i början men det blev bättre när man kom in på en mindre väg i skogen. Sista milen tillbaka mot Sala mosade jag i hög fart och rätt vad det var hade jag cyklat färdigt. Tiden inkl T2 blev 54:24. Nu var nog banan lite kort, så om vi säger att den var 29 km så är det ett snitt på 32 km/h. Godkänt.
Färdigcyklat.
Löpningen blev riktigt OK – satte av i ett jättetempo som jag fick sänka så fort jag kom utom synhåll. Skosnörena gick upp en gång per fot också. Det kändes skönt att det bara var 7 km, och jag betade av dem en efter en. Den sista bara swischade förbi och jag kände mig jättenöjd att komma in på 1:49:47.
Jag längst till vänster i bild
Hade inte vågat gissa någon sluttid men under löpningen såg jag att två timmar skulle gå utmärkt, och att gå under 1:50 var ju finfint. 5:29-tempo blev det på 7 km utan minsta antydan till kramp, men med två ilskna skavsår per fot. Inte världens bästa idé att springa utan strumpor – noterat till en annan gång. I fjol tog det hela 45:22 för samma 7 km, så det märks att jag har sprungit lite mer i år.
Nöjd och trött efteråt.
Att jag slarvat med träningen har sin orsak. Det är en orsak som får det här med triathlontävlingar och träning i stort att framstå som ganska futtigt och meningslöst. Vi har väl gått och anat oråd någon månad tillbaka, och i tisdags fick vi besked att min pappa diagnosticerats med cancer i bukspottkörteln, med spridning till lever och lungor. Han var med igår och tittade och jag vet att han tycker det är kul att jag håller på, han har själv alltid varit intresserad av motion och träning, löpning, cykel, skidor. Det var min pappa som inspirerade mig att börja cykla, när jag vägde hur jävla mycket som helst och inte orkade springa femhundra meter utan att vara färdig för båren.
Jag önskar att jag skulle fått bevisa för honom att jag kan klara en fullängdstriathlon men ärligt talat tror jag inte han kommer leva så länge. Det hör till saken att medan han alltid uppmuntrat mig att träna så har han samtidigt, kanske av nån slags omtanke, försökt bromsa och sagt grejer som att man måste träna i tio år innan man kan ge sig på IM, bla bla bla. Fan.
Sen blir jag jävligt förbannad på såna här vidriga sjukdomar, att det inte går att se symptomen förrän det är alldeles för sent. Jag blir förbannad att min son inte får ha sin farfar kvar. Och jag blir alldeles otroligt skitförbannad att min pappa som precis gått i pension inte får njuta av det. Helvetes jävlar så förbannad jag blir över det.
Viktor och farfar.
